GigWatch’s nya rapport undersöker gigekonomins framväxt och hur den påverkar samhället. Hur kan man göra motstånd mot gigekonomin och vilka exempel på organisering finns det? I rapportens femte kapitel undersöker vi detta.
Under GigWatch’s releasevecka lyfter vi ett kapitel ur vår nysläppta rapport varje dag. Hela rapporten går att läsa online eller beställa i fysisk form här.
Förutsättningar för organisering
Gigekonomin rymmer både hinder och möjligheter för arbetsplatskamp. Arbetet inom gigekonomin är fragmenterat, isolerande och maktförhållandena kan verka otydliga. Utifrån en traditionell facklig verktygslåda är detta försvårande omständigheter men gigarbetare har hittat effektiva och kreativa sätt att organisera sig.
Främst gäller det geografiskt knutna arbeten inom transportsektorn, bland annat bud- och taxiverksamhet, där det finns en rad internationella exempel på organiserat motstånd. Ett intressant exempel är demonstrationerna som startades av organisationen Los Deliveristas Unidos i New York. Los Deliveristas Unidos bildades under 2020 och organiserar cykelbud som arbetar via gigplattformar. Gräsrotsorganisationen består till stor del av latinamerikanska arbetare, som i och med pandemin förlorat sina arbeten i restaurangbranschen och i stället börjat leverera mat åt gigföretag. Gruppen organiserar alla bud oberoende av vilken plattform de är anslutna till. De kräver en lön som går att leva på, rätten att organisera sig fackligt samt att företagen tar ansvar för de hot om våld som cykelbud utsätts för under arbetstid.
I andra delar av gigekonomin är liknande typer av aktioner mindre vanligt förekommande. För de som exempelvis utför digitalt gigarbete direkt mot en plattform förekommer i princip ingen möjlighet till kontakt mellan arbetarna på plattformarna. Detta försvårar organisering väsentligt. Arbetarna i den digitala gigekonomin har därför små medel att göra motstånd mot den lönedumpning som är vanlig i branschen. Försök till organisering via sociala medier har ändå förekommit. Där har arbetare inom sektorn kunnat kommunicera och utbyta erfarenheter med varandra.
I Sverige har mycket av diskussionen kring hur gigekonomin ska regleras kretsat kring att förmå gigföretagen att teckna kollektivavtal. I april 2021 slöts ett kollektivavtal mellan Foodora och Transportarbetareförbundet, som reglerade villkoren för drygt 2 000 Foodorabud. Det är det första kollektivavtalet som upprättats med ett plattformsföretag i Sverige. Båda parter säger sig vilja visa på positiva exempel hur gigekonomin kan regleras.
Avtalet innebär att Foodorabuden får rätt till viss ersättning för material och underhåll, årliga löneökningar samt att Foodora ska förbättra arbetsmiljön. Samtidigt fick avtalet också kritik eftersom det utelämnade stora delar av Foodoraarbetarna som var anställda av ett annat företag på pappret. Insynen i avtalet är också begränsad, delvis eftersom det är skrivet på svenska, som många av foodorabuden inte behärskar. Flera bud som GigWatch pratat med vittnar om att kännedomen om de nya rättigheterna är låg.
Hinder för organisering
Gigarbetarens förhållande till plattformsföretagen skiljer sig på ett par punkter från arbetarens situation på den traditionella arbetsmarknaden.
Lägre möjligheter till maktutövning i produktionen
Där ett fåtal strejkande arbetare i en industri kan stoppa en hel produktionsprocess, har gigarbetaren oftast bara möjlighet att stoppa sitt eget, individuella arbete. Den överrekrytering som gigekonomin bygger på innebär dessutom att det är lätt för arbetsköparen att ta in strejkbrytare. En strejks effektivitet bygger därför på ett högt deltagande, medan en strejk som bara samlar ett fåtal (även om det är kärnan av arbetarna) riskerar att bli tandlös.
Lägre känslighet för förluster
I och med svårigheterna att göra stora vinster inom gigekonomin (och tjänstesektorn i allmänhet) så innebär ett stopp i produktionen också mindre uteblivna intäkter. Förlusterna blir mindre än för motsvarande produktionsstopp i en bransch med högre lönsamhet. Gigföretagen behöver inte heller bära rullande kostnader eftersom de ofta outsourcat kostnader för kapital till arbetarna. I gigekonomin är det dessutom vanligt att bolagen redan går med stora förluster, vilket innebär att de ibland beter sig annorlunda än andra typer av företag. Det högst prioriterade för dessa företag är inte att göra vinst, utan att fortsätta dra till sig investeringar. Då är det viktigare att bevisa för investerarna att man håller fast vid de exploaterande arbetsmetoder och låga priser som de satsat sina pengar på.
Bättre villkor hotar gigföretagens affärsmodell
En paradox för facklig kamp inom gigekonomin är att de högst rimliga kraven på höjda löner och arbetsrättsligt skydd riskerar att undergräva själva grunden för gigföretagens affärsmodeller. Många gigföretag har varit framgångsrika i att etablera sig inom branscher där det tidigare funnits mycket liten efterfrågan, exempelvis hemleveranser av mat. Där är framgången avhängig extremt låga priser. Detta är endast möjligt genom låga löner, dåliga villkor och intensifiering av arbetet. Kampen för exempelvis högre lön riskerar därför att leda till just det som gigföretagen hotar med: att gigarbetarna kastas ut i arbetslöshet.
Kapitalstrejk
Det faktum att företagen inte äger något fast kapital – och bygger på en lättflyttad teknik som enkelt kan etableras i nya områden – innebär att de kan använda sig av så kallad kapitalstrejk. Det innebär att lägga ner plattformen i landet eller staden och lämna gigarbetarna utan arbete. I Kanada hände detta efter att gigarbetare på Foodora strejkat och fått igenom sina krav. Bara hotet om kapitalstrejk kan vara ett effektivt vapen för företagen, och har använts av Uber i Kalifornien för att tvinga arbetare att gå med på sämre villkor.
Nya möjligheter och metoder för arbetsplatskamp
De stora skillnaderna gentemot traditionella arbetsplatser i exempelvis industrin har haft konsekvenser för hur den fackliga organiseringen i gigekonomin sett ut. Hittills har traditionella fack runt om i världen misslyckats med att organisera gigarbetarna. I stället är det fristående grupper, nybildade gräsrotsfack och fackföreningar från till exempel den syndikalistiska traditionen som kunnat anpassa sig till de nya villkoren och därigenom haft framgångar. Inom gigekonomin verkar det alltså som att mer demokratiska metoder har fått större genomslag än toppstyrda byråkratier.
Uttryck för denna organisering går att se på många håll i världen. I Sydamerika organiserade gigarbetare en internationellt koordinerad strejk 2020, som senare samma år spred sig till länder i Asien och Europa. En tysk självorganiserad grupp har genom en serie vilda strejker och blockader av lagerlokaler kunnat tillfälligt stoppa matleveransföretagets Gorillas verksamhet. Det brittiska gräsrotsfacket IWGB har bedrivit en slags juridisk aktivism som bland annat har gett Uber-chaufförer anställningsstatus. Liknande kampmetoder kan vara användbara även för arbetare inom andra delar av tjänstesektorn.
Gigföretagens affärsmodell, från hur appen är designad till hur rekryteringen sköts, bygger på att undergräva arbetarnas makt och kontroll över arbetet. Samtidigt kan vissa av de prekära förhållandena i gigekonomin också vara en styrka. Gigföretagen förvandlar tusentals arbetare i olika länder till arbetskamrater, med en enda gemensam arbetsgivare och liknande arbetsvillkor. Strategier och metoder som utvecklas i ett visst sammanhang kan ofta också tillämpas på andra platser, och sprids snabbt med hjälp av internet. På samma sätt innebär gigföretagens vägran att erkänna gigarbetarna som anställda visserligen att de saknar många rättigheter. Men samtidigt innebär det att de inte heller är bundna av den juridik som vanligtvis reglerar organisering och kollektiv handling på arbetsplatsen. Egenanställda kan därmed exempelvis gå ut i strejk utan att behöva förhålla sig till inskränkt strejkrätt.
Även gigföretagens beroende av investeringar kan vara en svaghet eftersom det gör dem känsliga för att få dåligt rykte. Fackförbund har genom strategiskt planerade strejker lyckats påverka gigföretags börsvärden negativt och avskräckt investerare. Utan ett lojalt kundunderlag är ett gigföretag inte heller värt mycket. Därför är kampen om opinionen viktigt, och drevkampanjer mot företag både i mass- och sociala medier kan vara ett effektivt sätt att pressa gigföretagen till eftergifter.
Också i de fall då gigarbetares strejker och organisering misslyckats med att uppnå sina omedelbara mål, kan de leda till förändringar i rätt riktning. Exempelvis har organisationen som de strejkande gigarbetarna i Kanada bildade levt vidare även efter att Foodora lämnade landet. Den fungerar idag som en fackförening för gigarbetare i allmänhet. Organisering och arbetsplatskamp bland gigarbetare har i flera fall också lett fram till juridiska förändringar för att stärka arbetarnas ställning gentemot företagen.
Vem är anställd?
I många fall har plattformsföretagens affärsmodeller byggt på att man utnyttjat en otydlighet i lagstiftningen. Man slipper undan kravet på förmåner som exempelvis försäkringar, pensioner och utrustning för sin personal genom att inte definiera plattformsarbetarna som anställda. Den svenska lagstiftningen som reglerar gränsen mellan arbetstagare och uppdragstagare saknar tydliggörande definition av arbetstagarbegreppet. Det är istället domstolspraxis som avgör vilka faktorer som spelar in. Tidigare domar i arbetsrättsliga tvister blir då avgörande för vilken definition som tas i bruk. Även internationellt har frågan kring vilken kategori gigarbetare tillhör, och i förlängningen, vilket arbetsrättsligt skydd de omfattas av, blivit aktuell. Under 2020 och 2021 har det kommit flera viktiga domar i en rad länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Holland, Spanien, Storbritannien och Sydkorea som fastslår att gigarbetarna inte kan definieras som uppdragstagare eller egenanställda. Samtidigt tas initiativ på EU-nivå för att förbättra arbetsvillkoren för gigarbetare. Där har EU-kommissionen inlett ett samråd med arbetsmarknadens parter för att utforma ett nytt regelverk.
För att avgöra vem som inkluderas i den juridiska definitionen av arbetstagare görs en helhetsbedömning baserat på en rad kriterier. Dessa kriterier syftar till att bestämma i vilken grad arbetaren är beroende eller kontrollerad av arbetsgivaren. Exempel på kriterier är bland annat ifall man har en bestämd arbetstid, och därmed arbetsplikt, eller vem som tillhandahåller arbetsredskapen. Rättspraxis är utformad efter en arbetsmarknad som dominerades av traditionella arbetsplatser, där ekonomin var utformad efter en fordistisk princip.
I den flexibla kapitalismen ser däremot förutsättningarna för arbete annorlunda ut. Ny teknik ger helt andra möjligheter till att organisera arbetsprocessen. De domar som kommit under 2020 och 2021 har lagt större vikt vid kriterier som berör gigarbetarnas sociala situation. Domarna har där fastslagit att arbetarna inte kan anses ha en reell frihet gentemot plattformarna, samt att gigföretagen genom teknisk övervakning utövar kontroll över gigarbetarna som är att likställa med en arbetsgivare. Detta är grunden för det fackliga och politiska motstånd som uppstått och fått genomslag i många europeiska länder.
I USA har en motsatt utveckling skett. Där gick Proposition 22 igenom i Kalifornien under vintern 2020. Proposition 22 syftade till att juridiskt fastslå att gigarbetare i delstaten inte har samma rätt till sociala förmåner och arbetsrättsliga skydd som vanliga anställda. Lagförslaget finansierades genom lobbymedel på 186 miljoner dollar från gigföretag som Uber, Lyft och Doordash, och blev därmed det lagförslag som backats upp av mest lobbyistpengar i delstatens historia. Gigarbetare i Kalifornien omfattas därför inte längre av antidiskrimineringslagstiftning, sjukförsäkring, minimilön samt rätten att förhandla fackligt. Proposition 22 betraktas som ett första steg i att införa en nationell lagstiftning. Den skulle innebära att den fackliga organisering av gigarbetare som finns i USA riskerar att omintetgöras. De framsteg som gjorts för att förbättra gigarbetares situation riskerar att rullas tillbaka till ruta ett.
Kampen om anställningarna
Länders lagstiftning kring arbetares rättigheter och skydd skiljer sig åt sinsemellan, men en centrala fråga som återkommer i land efter land är huruvida gigarbetare ska betraktas som anställda eller som egenanställda. I många europeiska länder har det politiska och fackliga motståndet riktat in sig på just detta. I ett stort antal fall har man vunnit gehör där rättslig praxis förändras till arbetarnas fördel. Detta utgör ett första steg i att kunna förbättra arbetsvillkoren.
Frågan om hur detta utmanar gigföretags affärsmodell kvarstår. Själva idén och lönsamheten hos majoriteten av gigföretagen har legat i att slippa ta arbetsgivaransvar och istället enbart tillhandahålla tekniken för att sammankoppla utförare och de privatpersoner som brukar tjänsterna. Utvecklingen visar att generösa lagtolkningar eller flexibel lagstiftning kring arbete tycks vara en förutsättning för gigekonomin. Det innebär att en utveckling där allt fler branscher gigifieras oundvikligen kommer leda till en uppluckring av anställningstryggheten. Samtidigt visar de nykomna domarna att fackligt och politiskt motstånd kan vara fruktsamt för att förbättra villkoren inom gigekonomin.