Oväntad slutakt i dramat om plattformsdirektivet
Det var nog inte många som trodde att det som hände skulle hända – plattformsdirektivets senaste version antågs i mötet med EUs arbetsmarknadsministrar den 11 mars. Också vi i GigWatch utgick från att direktivet hade gått i stöpet i vår senaste nyhetsbevakning.
Förhandlingar om direktivet hade pågått sedan 2021, och under tiden hade olika versioner röstats ner. Tidigare versioner definerade kriterier som, om ett visst antal av dem var uppfyllda, skulle trigga en så kallad anställningspresumtion. Den senaste versionen innehåller inga kriterier, utan föreskriver att EU-medlemsländerna ska införa en nationell anställningspresumtion, förenlig med redan existerande arbetsmarknadslagstiftning och/eller kollektivavtal.
Många ansåg denna version som för urvattnad; trots det ansåg vissa länder att den var kontroversiell. Versionen röstades ner i februari av Frankrike, Tyskland, Grekland och Estland som antingen lade ner sina röster eller röstade emot. Det var bara de väldigt optimistiska som trodde att mötet den 11 mars skulle kunna rädda direktivet.
Men då hände det – Estland och Grekland ändrade sina positioner och röstade för direktivet. Den blockerade minoriteten, nu endast bestående av Frankrike och Tyskland, blev således för liten för att kunna forsätta stå i vägen för direktivet. Nu är nästa steg att direktivet måste antas i rådet och Europaparlamentet. Ratificeringen anses formellt, direktivet förväntas alltså inte stöta på motstånd i dessa två institutioner.
Direktivets Oscar-värdiga spänningskurvan har fått många att sitta på helspänn. Partier i olika EU-länder hade börjat driva fram lagstiftning på nationell nivå, som plan B ifall direktivet skulle aldrig antas. I december hade danska Enhetslistan lämnat in ett förslag till riksdagen för att införa en nationell anställningspresumtion, och i februari meddelade franska La France Insoumise att partiet planerade göra samma sak.
Även om Sverige röstade för direktivet har den svenska debatten om plattformsdirektivet präglats av mistro. Både politiker och fackförbund har ställt sig kritiska mot direktivet, eftersom en sådan lagstiftning anses hota den svenska modellen; gigekonomin, såsom resten av arbetsmarknaden, regleras bäst genom arbetsmarknadsparterna. Jonas Sjöstedt är en av de få som yttrat sitt stöd för direktivet.
Huruvida plattformsdirektivet kommer förmå att omklassifiera falska egenanställda i Sverige får framtiden utvisa. Efter den första euforin kommer nämligen tillnyktringen: om anställningspresumtionen i Sverige inrättas med gällande lag, kollektivavtal och praxis är chansen stor att den blir helt tandlös. För det juridiska underlaget i Sverige har inte förmått att omklassifiera en enda falsk egenaställd. Om alltså inte viljan finns att inrätta en stark nationell anställningspresumtion är chansen stor att den inte kommer blil det.
Reglering av gigekonomin utanför EU
Samma dag som plattformsdirektivet räddades, den 11 mars, trädde ”lagen om egenanställda” i kraft i USA. Lagen ska underlätta att klassa arbetare i en rad olika branscher (bygg, sjukvård, säkerhet, vaktmästertjänster) som anställda. Mekanismen är baserad på sex kriterier, såsom graden av företagets kontroll över arbetstagaren, huruvida det utförda arbetet är en integrerad del av företagets verksamhet, eller arbetstagarens möjlighet till vinst.
Den nya lagen ersätter en förordning från Trump-administrationen som hade underlättat att klassa arbetare som egenanställda. Den 5e mars, alltså veckan innan den nya lagen trädde i kraft, lämnade stora amerikanska handels- och företagsgrupper in en stämningsansökan där de hävdade att lagen stred mot den federala lönelagen genom att anta en alltför bred definition av arbetstagarbegreppet.
Samma månad tog Brasiliens Lula-adminstration fram ett lagförslag som avser införandet av den så kallade tredje statusen för taxiförare. Enligt förslaget ska förarna ingå i en ny kategori där de varken är egenanställa eller anställda. Den nya statusen ska garantera minimilön och en viss mån sociala avgifter från både förarnas och företagens sida. Modellen liknar den som existerar i Storbritannien, där det finns de arbetsrättsliga kategorierna ”egenanställd”, ”anställd” och ”arbetare”. Diskussionen om införandet av en tredje status dök dessutom upp i debatten om det europeiska plattformsdirektivet, vars anställningspresumtion (på nationell nivå) är tänkt att reglera gigekonomin utan att behöva skapa en tredje arbetsrättslig status.
Våg av strejker i Europa
En av de mest framgångsrika strejkerna inom gigekonomin genomfördes den 2 februari i London och andra brittiska städer. Anledningen till aktionen var den kontinuerliga nedgången i ersättning och arbetsvillkor på de stora kurirplattformarna som Uber Eats, Deliveroo och Just Eat. Traditionellt sett är januari och februari tuffa månader för buden, vilket ökar trycket på en redan pressad arbetsstyrka. Med begränsade arbetsmöjligheter, fallande löner och ett överskott av arbetskraft var det bara en tidsfråga innan arbetsmarknadsåtgärder skulle vidtas rapporterar Workers Info Exchange.
Strejken har fortsatts vid olika tillfällen sedan dess. Tanken är att strejka varje fredag och helgdag tills kraven är uppfyllda, uppger organisatörerna. Den 14 februari spredde sig strejken även till andra länder, när gigarbetare i USA, Kanada och Irland lade ner sitt arbete. Strejkarna rapporterades ha lyckats att få dark kitchens att stänga ner. Att Deliveroo rapporterats ha uppmuntrat restauranger att ringa polisen och rapportera strejkande arbetare talar för stejkernas effektivitet.
Den 7 mars strejkade även Lieferando- och Foodorabud i Österrike för högre löner. Den två timmars långa ”varningsstrejken” organiserades av facket Vida och var landest första budstrejk. Facken vill fortsätta uppmana till strejk om inte lönerna höjs så att de kompenserar inflationen.