Du kanske har stött på termen gigekonomi när appar som Uber, Foodora eller Tiptapp kommit på tal. Ordet “gig” kommer ursprungligen från musikbranschen, och beskriver en arbetsform där fasta anställningar saknas och den som arbetar istället tar ett jobb i taget. Begreppet gigekonomi har uppstått under 2010-talet för att beskriva en rad företag vars affärsmodell går ut på att via en digital plattform anlita folk på uppdragsbasis med obefintliga eller osäkra anställningar. Det är dessutom en affärsmodell som sprids till fler och fler företag och branscher, i en process som vi kallar för gigifiering.
Ibland kallas gigekonomin missvisande för delningsekonomi – som om en Uber Eats-förare delar med sig av sin bil. Men att till exempel leverera någon annans mat, med sin egen bil, iförd kläder med ett företags logga, är inte att “dela med sig”. Det kallas arbete, och det bör också ses som sådant.
Gigföretagen framställer sig gärna som flexibla extraknäck för dem som vill tjäna en extra slant vid sidan av studier eller andra jobb. Faktum är dock att en stor del av de som jobbar i gigekonomin har det som huvudsaklig sysselsättning. Det innebär att de är tvungna att livnära sig på gigarbete. Snarare än extrajobb är gigjobben alltså arbeten som personer med en osäker position på arbetsmarknaden måste ta för att kunna överleva, eftersom de inte kan hitta något annat jobb.
Från gigföretagen och deras förespråkare får vi höra att gigekonomin är framtidens moderna jobb, men vad är det egentligen vi förväntas ställa upp på? Den flexibilitet som gigföretagen påstår sig leverera innebär i själva verket en stor otrygghet, och många av argumenten för gigekonomin bygger på felaktigheter och myter.
Gränsen är inte alltid tydlig mellan vad som räknas som ett gigjobb och inte, och alla gigföretag fungerar inte på samma sätt. När vi definierar vad ett gigjobb är, använder vi oss av en lista över vanliga kännetecken som är gemensamma nämnare hos de stora gigföretagen. Vi menar att gigekonomin bör ses som ett spektrum av gigifiering, där även företag som inte prickar in exakt alla punkter i någon mån kan räknas som gigföretag. Känner du igen dig i några eller flera av dessa punkter? Då arbetar du antagligen inom gigekonomin, eller med ett arbete som håller på att gigifieras.
- Ditt arbete förmedlas genom en digital plattform
I gigekonomin saknas oftast en fast arbetsplats, och anställda har sällan direkt kontakt vare sig med kollegor eller chefer. I stället organiserar gigföretagen sin verksamhet genom en digital plattform, vanligtvis i form av en app, där uppdragen läggs ut av uppdragsgivare och utförs av arbetare. Gigföretaget agerar här endast som en mellanhand, och i den mån arbetsledning sker så görs det huvudsakligen på plats av uppdragsgivaren.
- Data samlas in för att övervaka din arbetsprestation
Arbetet övervakas med hjälp datainsamling med syfte att intensifiera arbetet, alltså att få en att jobba hårdare. Detta ger gigföretagen en nästan total insyn i den del av arbetet som appen kan registrera, exempelvis pauser, arbetstider, sökningar, klick, vilken rutt du som arbetare tar exempelvis vid leveranser och din acceptansgrad. Samtidigt har den som arbetar genom plattformen sällan någon inblick alls i vad för data som samlas in eller hur det används. Det är också vanligt att apparna uppmuntrar kunderna att betygsätta gigarbetarna, vilket också utgör en form av datainsamling. Datan matas sedan in i plattformen och används för att leda och fördela arbetet. Detta kallas för algoritmisk management.
- Ditt arbete består av korta uppdrag
Alla gigföretag strukturerar arbetet i form av korta uppdrag där ersättning betalas ut per utfört uppdrag, något som är känt sen länge under termen ackordslön. Till exempel får en chaufför på Uber betalt per resa, och en gigjobbare vid Amazon Mechanical Turk får betalt per utfört mikrojobb. På vissa gigföretag kombineras ackordslönen med en låg timlön. Detta innebär en viss grundtrygghet, men med tanke på grundlönens låga nivå är buden fortfarande i hög grad beroende av ackordslönen för att inkomsten ska gå att leva på. På de flesta gigföretag saknar arbetarna dessutom garanti för något övre eller undre gräns på antal arbetade timmar per månad eller vecka, något som ytterligare försämrar tryggheten.
- Du konkurrerar om jobb med dina kollegor
Gigföretagen använder sig av en systematisk överrekrytering. Det innebär att företagen rekryterar fler arbetare än vad det finns jobb för. Därför tvingas arbetarna också konkurrera mot varandra om jobben, till exempel genom att svara snabbast eller erbjuda sig att arbeta för lägst lön. Genom att ha en stor grupp arbetare på standby kan gigföretagen garantera att alla uppdrag som beställs genom plattformen kan tillsättas med omedelbar verkan. Men flexibiliteten har en skuggsida: för arbetarnas del innebär det att de tillbringar stora delar av tiden i ett oavlönat standby-läge, ständigt redo att ta nästa uppdrag som dyker upp i appen. I och med att lönen betalas ut på ackord snarare än per timme behöver företagen inte betala arbetarna för den tid de tillbringar med att vänta på nya uppdrag.
- Du behöver stå för dina egna redskap
Eftersom gigföretagen ofta enbart tillhandahåller en plattform kräver de att arbetarna själva står för redskap, fordon och andra saker som behövs till arbetet. Det vanligaste exemplet, som förekommer i nästan alla gigjobb, är telefonen som används för att komma åt plattformen och kunna tacka ja till nya jobb. Taxichaufförer i gigekonomin måste exempelvis ha tillgång till en egen bil, och cykelbud måste använda sin egen cykel. Den som arbetar är ofta tvungen att på egen hand stå för underhåll, reparation och service.
- Du är inte anställd av företaget du jobbar för
Gigföretagen räknar i regel de som arbetar för dem som egenföretagare eller som anställda via ett egenanställningsföretag (exempelvis Frilans Finans). De menar att de bara erbjuder en plattform för att förmedla kontakt mellan gigarbetaren och kunden, där de agerar som mellanhand och tar ut en förmedlingsavgift. På så vis slipper företagen förhålla sig till den arbetslagstiftning som gäller för vanliga arbetsgivare, och kringgår ansvar exempelvis för olyckor som händer på jobbet. Gigarbetarna har varken har rätt till sjukdagar eller semesterersättning. Detta fenomen kallas ofta för falska egenanställningar. En egenanställning kan räknas som falsk om du jobbar för ett företag återkommande men ändå inte räknas som anställd. Det finns undantagsfall där gigarbetare anställs av företag, men det sker sällan direkt utan ofta genom bemanningsföretag som underleverantörer.
Ibland beskrivs gigarbete som en helt ny form av arbete, där ny teknologi tillåter ökad flexibilitet och frihet för den som arbetar. Av andra beskrivs gigekonomin som en återgång till 1800-talets arbetsmarknad, där fattiga människor jobbade lågavlönat, med dåliga villkor och utan säkerhet. Vi tycker att det är viktigt att vara medveten om både de aspekter av gigekonomin som bara är en ompaketering av dåliga arbetsformer från förr, men också om hur ny teknologi bidrar till att öka kontrollen och stressen i arbetet, med följden att arbetsvillkoren blir ännu sämre och än mer skadliga.
När gigekonomin diskuteras finns det ett antal myter som ofta återkommer, till exempel att unga idag efterfrågar de arbetsformer som gigföretagen erbjuder, eller att gigarbete är mer flexibelt än ett vanligt arbete. Vi har samlat tio av de vanligaste myterna på vår hemsida, med förklaringar till varför vi anser att de är just myter. Klicka här för att komma till vår lista på myter.
Vill du fördjupa dig i hur gigekonomin fungerar och varför den uppstått? Läs gärna vår rapport Apparna och arbetet (2021). Rapporten finns att beställa eller läsa gratis här.