Den 15 september röstade Europaparlamentet om ett förslag på att kräva stärkta rättigheter för arbetare inom gigekonomin. Gigföretagen har under de senaste åren kritiserats hårt för dåliga villkor och låga löner, och de bygger ofta på upplägg där risker och omkostnader som arbetsgivaren vanligtvis ansvarar för överförs på arbetarna. Det förslag som presenterades i Europaparlamentet var tänkt att råda bot på de problemen, med krav på bland annat att arbetare vid gigföretag ska betraktas som anställda till motsatsen bevisats, samt på ökad transparens kring de algoritmer företagen använder för att styra arbetet.
Förslaget antogs med bred majoritet: hela 74 % av ledamöterna röstade för att människor som arbetar för digitala plattformar ska omfattas av samma rättigheter som de med traditionella anställningar.
Sverige sticker dock ut från mängden: bara 9 av de 21 svenska ledamöterna röstade för ökade rättigheter för gig- och plattformsarbetare. Detta innebär att Sverige kan skryta med den tveksamma bedriften att ha det lägsta stödet i hela EU för stärkta rättigheter bland gigarbetare.
Hur röstade då de svenska ledamöterna? Ledamöterna från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet anslöt sig till den breda majoritet som röstade ja till förslaget. Representanterna från C, KD, L och M röstade varken ja eller nej, utan avstod från omröstningen. SD:s ledamöter Peter Lundgren, Jessica Stegrud och Charlie Weimers sa blankt nej till förslaget.
I omröstningen gick alla de fem partierna emot standardlinjen i deras parlamentariska grupper. Moderaternas och Kristdemokraternas grupp EPP samt Centerpartiets och Liberalernas grupp REG ställde sig båda positiva till förslaget, medan linjen hos Sverigedemokraternas grupp ECR var att avstå från omröstningen. Att partierna frångick linjen i sina grupper innebär att rösterna måste ses som ett aktivt ställningstagande mot lagstiftning om ökade rättigheter för arbetare inom gigekonomin.
En välvillig tolkning är att de fem partiernas ställningstagande kan motiveras med att de vill värna den svenska modellen mot överstatligt inflytande. Det är dock tydligt att den svenska modellen är otillräcklig för att bemöta den framväxande gigekonomin. Faktum är att de falska egenanställningar som gigföretagen använder sig av sätter den svenska modellen helt ur spel, eftersom facklig organisering försvåras för de egenanställda arbetarna. I stället lämnas de helt i arbetsgivarnas våld, och när kollektivavtal väl tecknas i gigekonomin är de ofta bristfälliga. Detta såg vi senast i fallet Foodora, där fler än tusen av företagets bud inte inkluderades i det kollektivavtal som tecknades i våras. Samtidigt bedriver gigföretagen hård lobbyism i EU för att ändra lagar och regler till deras fördel.
I den nyligen utgivna rapporten Apparna och arbetet visar Gigwatch hur den skeva maktbalansen på arbetsmarknaden riskerar att sprida gigekonomin till fler branscher – en process vi kallar för gigifiering. När företag inser att det finns kryphål kring exempelvis anställningsformer som kan utnyttjas uppstår en kapplöpning mot botten på arbetsmarknaden. Om inte de kryphålen täpps till finns det en risk att de mest hänsynslösa arbetsgivarna får fritt spelrum. I praktiken är det på dessa arbetsgivares sida som de borgerliga partierna ställer sig när de vägrar rösta för förslaget i Europaparlamentet.
Gigekonomins framväxt går hand i hand med högerpolitik av både det liberala och det konservativa slaget. Å ena sidan hyllas de låga trösklarna hos företag som Foodora av Timbro. Å andra sidan vill de borgerliga partierna skärpa Sveriges redan strikta migrationslagstiftning – en lagstiftning som uppmärksammats av bland annat fackförbundet SAC för hur den används som ett vapen från arbetsgivarens sida, genom att utländska arbetare som vågar säga ifrån hotas med utvisning.
Omröstningen i Europaparlamentet visar tydligt att vi inte kan förlita oss på att de borgerliga partierna tar striden mot gigekonomins dåliga villkor. Nu är det upp till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att visa att de är beredda att driva en offensiv politik mot gigföretagen, och att de tar hotet om en gigifierad arbetsmarknad på allvar.