För några dagar sedan besökte jag och några andra medlemmar i Gigwatch den digitala releasen för James Muldoons nya bok Platform Socialism. Sen dess har jag hunnit ta mig igenom boken. Ämnet väckte en hel del tankar kring hur vänstern förhåller sig till teknik, vilka möjligheter det finns att använda plattformar för projekt utanför marknadens ramar, och hur framtiden ser ut för plattformssocialistiska projekt i Sverige. Här vill jag sammanfatta några av dem.
James Muldoons Platform Socialism är den senaste boken från kretsen kring den brittiska tankesmedjan Autonomy, som profilerat sig i bland annat frågor om arbetstidsförkortning och basinkomst. Under de senaste åren har de släppt flera intressanta rapporter kring dessa ämnen. Några andra personer som är associerade med tankesmedjan är Callum Cant, författare till arbetsplatsundersökningen Riding for Deliveroo, Phil Jones som skrivit Work Without the Worker (som vi redan hunnit diskutera i Gigwatch-podden) och Nick Srnicek, författare till boken Platform Capitalism.
I sin presentation i tisdags beskrev Muldoon vår tid som slutet på en era: under merparten av 2000-talets två första årtionden har plattformsföretagen tillåtits att agera i stort sett obehindrat. Men sedan ungefär 2016 har en förändring skett, och i takt med att fler och fler börjat ifrågasätta den makt ”big tech” har över våra liv har politiker börjat föreslå olika former av reglering av plattformarna.
Enligt Muldoon är kritiken mot de stora plattformarna utan tvekan berättigad. Samtidigt riktar han också en kritik mot kritikerna. Han menar att alldeles för mycket fokus har legat på att försöka begränsa plattformarna, snarare än att faktiskt ta kontroll över dem eller ersätta dem med alternativa strukturer. Även om förslag på att begränsa plattformarna kan låta radikala är det en utgångspunkt som egentligen är ganska gynnsam för plattformsjättarna, som kan fortsätta testa gränserna för vad folk accepterar, och inte ens vid grova övertramp behöver oroa sig för särskilt mycket mer än en symbolisk smäll på fingrarna från politikerna.
Men den del av Platform Socialism som mest fångade mitt intresse handlar om möjligheten att bygga alternativa, icke vinstdrivande plattformar. I boken lyfter Muldoon bland annat fram DECODE och Decidim, två lokala projekt i Barcelona. I projekten används plattformsinfrastrukturen för att samla in och använda data till förmån för stadens invånare, snarare än för att optimera reklamannonser och pracka på folk fler varor (som på många av de stora plattformarna). Projekten har stöttats av det lokala vänsterpartiet Barcelona En Comú, som ser dem både som verktyg för att öka medborgarnas möjligheter till medbestämmande och som ett vapen för att bryta plattformsföretagens monopol på användbar data.
Även i anslutning till gigekonomin har det vuxit fram en rad plattformar som syftar till att öka användarnas makt och frihet snarare än att generera vinster för företagsägare. Ett exempel på en sådan plattform (som inte tas upp av Muldoon, men som vi diskuterat i Gigwatch-podden) är Coopcycle, som fungerar som en federation för arbetarstyrda cykelkooperativ i flera europeiska länder. Coopcycle tillhandahåller både en app för att koordinera arbetet och möjligheter till rådgivning och annat stöd för nystartade initiativ. Ofta består de olika kooperativen av bud som tidigare arbetat inom gigekonomin, men tröttnat på de dåliga villkoren eller blivit arbetslösa när företag abrupt lämnat deras land eller stad.
Här är det viktigt att påpeka att alternativa plattformar i sig själva inte kommer lösa särskilt många av gigekonomins problem. I många fall är rimliga villkor och löner helt inkompatibla med den typ av tjänster som gigföretagen erbjuder i dag (matleverans på 10 minuter för 20 kronor!) Att få den typen av ekvation att gå ihop kommer vara näst intill omöjligt för små kooperativ, som saknar de tunga investeringar som håller gigföretagen flytande. I andra fall, till exempel taxibranschen, är utrymmet större för förbättringar av villkoren.
Kooperativa plattformar behöver kombineras med förändringar på en rad andra områden, till exempel ett stopp för falska egenanställningar och andra aspekter av gigföretagens exploaterande affärsmodeller. Det är reformer som hotar hela gigföretagens affärsmodell, och sannolikt skulle de leda till att rad gigbolag väljer att helt dra sig ur Sverige (likt Foodora gjorde i Kanada efter att företagets bud erkänts som anställda av en domstol). När det händer måste det finnas alternativ redo att fånga upp de tusentals arbetare som över en natt förlorar jobbet.
Muldoon lyfter fram exempel på plattformssocialistiska initiativ från städer som Barcelona, London och Rosario i Argentina. De nordiska länderna lyser dock med sin frånvaro. Samtidigt är det inte omöjligt att tänka sig Stockholm som en plats för framtida experiment med plattformssocialism. Staden har beskrivits som ett europeiskt Silicon Valley, och har under de senaste 15 åren varit grogrunden för flera stora plattformsföretag – Klarna, Spotify och Voi är några av de mest välkända namnen. Den blågröna koalitionens inställning till plattformsjättarna har varit minst sagt välvillig.
Men boomen i techsektorn har inte följts av någon tydlig höjning av standarden för majoriteten av stockholmarna: vården går på knäna, situationen på bostadsmarknaden är värre än någonsin tidigare och kulturlivet försvinner för att ge plats åt dark stores och co-working spaces. Därför är det kanske inte överraskande att vänstern går framåt i staden. I en färsk Novus-undersökning samlade Vänsterpartiet över 20 % av rösterna i staden, och vid höstens val finns det stora möjligheter att partiet blir större än Moderaterna (vars stöd nästan halverats sedan 2010). Haveriet med Nya Karolinska och den politiska striden kring marknadshyror har spelat en stor roll i den utvecklingen. Det finns också konflikter i staden som har är direkt länkade till plattformskapitalismen: elsparkcykelkaoset på trottoarer och torg, den hänsynslösa expansionen av läkarappar som Kry och gigekonomins framväxt är några sådana exempel.
Även om ett framtida vänsterstyre i Stockholm kommer ha mycket att göra får de inte missa chansen att ta tillvara på den kunskap som finns i staden kring hur man bygger och underhåller användbara plattformar. Initiativ med icke vinstdrivna plattformar skulle kunna hjälpa fackföreningar att samla in data om arbetsvillkor, och av hyresgästorganisationer för att rapportera problem och hålla koll på hyresvärdarna. Digital infrastruktur i stil med Coopcycle skulle göra det enklare för arbetare både inom och utanför gigekonomin att frigöra sig från exploaterande arbetsgivare och starta egna, kooperativa verksamheter. Den typen av initiativ måste lyftas fram och stöttas från lokalpolitiken.
När missnöjet växer med de stora techplattformarna är det dags att börja se sig om efter nya alternativ. Det är dags att politikernas fokus skiftar från att springa techjättarnas ärenden till att främja och stötta projekt som faktiskt förbättrar livet för stadens invånare – där data hanteras på ett transparent och etiskt sätt, utan affärsmodeller som inte bygger på exploatering av arbetskraft. Som Muldoon påpekar behöver sådana satsningar varken vara särskilt dyra eller särskilt krångliga: det är framför allt en fråga om politisk vilja.
Jacob