Lathet och Gigarbete

Det är helt ärligt inte svårt att se varför folk använder sig av gigtjänster. Gigföretagen har onekligen lyckats med att skapa en attraktiv tjänst. Gigtjänsterna är billiga, lättillgängliga och snabba, och det ändras inte av det faktum att det till stor del är ett direkt resultat av arbetarnas dåliga villkor och låga löner. Gigtjänsterna är ibland det bästa och mest lockande alternativet. Något som i det gigkritiska narrativet ofta avfärdas som lathet.

Många gigtjänster ersätter saker som vi förr i tiden skulle ha gjort själva. Istället för att sticka ner på hörnet och hämta upp en pizza knappar vi nu bara in beställningen i telefonen och låter någon annan göra jobbet åt oss. Gigapparna har gjort det så enkelt och billigt att det plötsligt känns värt det att punga ut för att slippa den där promenaden på tio minuter. Latheten vinner. 

Det är en lockande tanke, att se lathet som den enda, eller åtminstone den huvudsakliga, anledningen att folk använder gigtjänster. En karaktärsdefekt hos alla de som stöttar industrin som de helt enkelt borde göra sig av med. Om människor bara slutar vara lata så kommer det vara slut med foodora-levererade kondomer. Luthers skugga hänger tung över gigarbetesdebatten.

Men argumentet är inte utan sina problem. Så fort lathet används som förklaringsmodell så kräver det exempelvis att man direkt lägger till en asterisk som undantar personer vars behov inte är baserade i lathet. Något som är en ren bekvämlighet för en person kan ju nämligen vara ett direkt behov för någon annan.

Om vi till exempel målar ut alla som väljer hissen istället för trappan som lata, så måste vi då också poängtera att det så klart inte gäller de som inte kan gå i trappor. Och vad det i förlängningen resulterar i är en kultur där människor får sin funktion konstant granskad av personer omkring dem. En slags publik behovsprövning. Vems funktion är tillräckligt nedsatt för att tillåtas ta hissen? Och går det alltid att se det på dem?

Samma sak kan appliceras på allt från städhjälp till hemleverans. Alla tjänster som man lite slarvigt kan slå fast är onödiga lyxtjänster, ett resultat av att användaren valt den lata vägen, kan i många fall vara en direkt livsnödvändighet. Och ibland är det bästa, mest tillgängliga alternativet gigtjänster. Inte för att de är så otroligt bra, utan för att våra publika alternativ är oförsvarligt eftersatta.

Ta exempelvis färdtjänstsystemet. Idag är det inte tillgängligt för ens i närheten av så många som behöver det, och de som har tillgång har det ofta inte i den utsträckning de behöver. Dessutom vittnar personer som använder färdtjänst om att tjänsten är så opålitlig att de bara får acceptera att de kommer vara sena till arbetet så gott som varje dag. Och om det är en tid de absolut inte kan missa, som viktiga möten eller läkartider, så är det säkrast att bara boka en taxi istället. Och eftersom personer i behov av färdtjänst också statistiskt sett inte är personer som har ett överflöd av disponibel inkomst så är det inte svårt att förstå varför det lockar med ett billigare alternativ, även om chaufförens arbetsvillkor inte är lika bra.

Det kommer så klart alltid finnas personer som använder argument som de här på ett något oärligt sätt, där personer med funktionsnedsättningar används som sköldar för att slå ner all form av kritik mot gigekonomin. Men det gör inte det grundläggande argumentet illegitimt, och att bara avfärda det är att också avfärda många människors levda verklighet.

Så här står vi inför något av ett vägskäl. Vi kan antingen fortsätta lägga till asterisker för att bygga en mer och mer inklusiv version av lathets-argumentet, eller så kan vi inse att så länge vi fortsätter sätta lathet som en relevant parameter så argumenterar vi på någon annans premisser. 

Även en version av lathetsargumentet som på något vis lyckas undvika alla de problem vi presenterat hittills är fortfarande ett moraliserande argument som flyttar ansvaret för systematiska problem över till individuella människors misslyckanden. Fokus slutar vara på oetiska företag och hamnar istället på omoraliska konsumenter och plötsligt är vi i en diskussion som kokar ner till att vi ska ”rösta med plånboken”. 

Vårt samhälle är idag så genomsyrat av gigtjänster att det snarare är ett aktivt val om man inte använder dem än tvärtom. Det är en ansträngning, på samma sätt som det är en ansträngning att lyckas handla mat utan att bidra till en ohållbar klimatpåverkan, eller köpa kläder utan att stötta företag som använder sig av låglönefabriker med slavliknande förhållanden. Vi lever i ett samhälle där ribban för att inte stötta oetiska industrier är så hög att ingen normal människa kan ta sig över den, och att förvänta sig att vi kommer kunna motverka erosionen av arbetsmarknaden med konsumentmakt är att lägga sin energi på helt fel saker.

Det här innebär inte att det inte är värt att se över sina egna vanor. Det är alltid värt det att vara kritisk mot gigföretag med dåliga arbetsvillkor, vilket idag är mer eller mindre alla. Men det bästa sättet att göra det är antagligen inte att sitta med kikaren framme vid köksfönstret och rapportera foodora-användare till pizza-polisen för lathetsbrott. Istället måste vi fokusera på var det faktiska problemen ligger.

Problemet med gigtjänsterna är inte att man kan beställa pizza i en app, eller att man kan få pizzan hemlevererad. Inte heller är det att taxi- eller budtjänster flyttat till appar. Alla de tekniska framstegen som tillåter oss att vara “lata” är faktiskt positiva. Vi tycker att vi alla borde jobba för att bygga ett samhälle som tillåter oss att vara precis så lata som vi vill. Anledningen att vi behöver bekämpa gigföretagen är inte att deras kunder är latare än andra människor, utan för att de tar ifrån arbetare sina fri- och rättigheter. Problemet med gigtjänsterna är och förblir arbetsvillkoren och vi kommer aldrig att kunna konsumera oss till en etisk arbetsmarknad.

Gigifieringen kommer inte stoppas om vi alla bara slutar vara lata, om vi bara anstränger oss extra hårt och är så duktiga som vi bara kan vara. Så istället borde vi fråga oss själva om avskaffandet av lathet är det politiska målet vi ska eftersträva, eller om vi borde sluta sprida den nyliberala lögnen att systematiska problem löses av individer som tar sig själva i kragen. Och om det är vad vi kommer fram till borde vi helt radera lathet från våra politiska vokabulär.

Linus & Zack