I vårt senaste poddavsnitt intervjuade vi Peter Sunde, medgrundare till fildelningssajten The Pirate Bay. Bakgrunden till att vi bjöd in Peter är hans bakgrund under 00-talet i organisationer som Piratbyrån och som medgrundare till en av internets mest populära fildelningssajter. Internet under den här tiden såg mycket annorlunda ut än det internet vi känner i dag. Det fanns en utopisk idé om att kultur och information skulle kunna spridas demokratiskt och decentraliserat, utan inblandning från mellanhänder i form av stater, myndigheter eller företag.
Men efter den uppmärksammade rättegången mot Pirate Bay tog en ny version av internet överhanden: plattformskapitalismen, där nätet kom att domineras av expansiva, monopolistiska företag vars affärsmodell bestod just i att agera som mellanhänder. Några av de plattformarna ägnar sig åt att förmedla arbete (gigföretagen), medan andra förmedlar fysiska varor (Amazon) eller sociala interaktioner (Facebook, Twitter, Instagram).
En del spår vi inte han ta upp i poddavsnittet dök upp efter att jag läst en intressant Twitter-tråd som diskuterade motståndsstrategier mot plattformskapitalismen och möjligheterna att bygga icke-kapitalistiska alternativ till dagens plattformar. I det här blogginlägget tänkte jag sammanfatta några av de tankarna.
Vad är ett plattformsföretag?
I avsnittet pratade vi om plattformsföretag och plattformskapitalism, men gick inte riktigt in på vad ett plattformsföretag egentligen är. En snabb definition skulle kunna vara att ett plattformsföretag är en digital struktur där målet är att 1) utgöra en monopolistisk, centraliserad mellanhand för så många interaktioner som möjligt, och 2) att utvinna någon form av värde ur varje interaktion.
För att förstå den första aspekten kan vi ta Facebook som exempel. Anledningen till att du gick med på Facebook var antagligen för att ”alla andra var där”. Om du fortfarande använder Facebook i dag är det antagligen för att du vill kunna använda Messenger, bli inbjuden till evenemang eller delta i olika grupper. Du kan ogilla allt som Facebook står för, men du stannar ändå kvar eftersom ingen annan plattform kan erbjuda den mängd av interaktioner som Facebook erbjuder. Fenomenet där en plattforms användbarhet ökar exponentiellt i relation till antalet användare kallas nätverkseffekten och kännetecknar alla plattformar, såväl vinstdrivna som icke-vinstdrivna.
Vad gäller den andra aspekten så kan vi ta gigföretagen som exempel. Affärsidén för ett företag som Uber är egentligen väldigt enkel: precis som Facebook siktar man på att bli ”plattformen där alla är”, med skillnaden att det ”alla” man siktar på är alla som är intresserade av att köpa eller sälja taxiresor. Från varje ”interaktion” – varje resa som förmedlas – utvinner Uber sedan värde i form av en procentsats på betalningen. Samma princip gäller på köp- och säljplattformar som Tradera, där värdet också extraheras i form av en procentsats på betalningen. I andra fall utvinns värde på mindre uppenbara sätt, som på Spotify och Facebook där användaren genererar data – som i sin tur kan omvandlas till pengar när den säljs vidare.
Plattformsföretag kombinerar alltså en ”naturlig” aspekt av plattformar – nätverkseffekter som får alla att söka sig till samma plattform – med en kapitalistisk aspekt, det vill säga målet att utvinna ekonomisk vinst.
Subsumtionsbegreppet
Ett verktyg för att förstå plattformskapitalismens framväxt är det marxistiska begreppet subsumtion. Subsumtion betyder ungefär ”underordning”, och beskriver processen där sociala aktiviteter, institutioner eller processer underordnas marknadens lagar. Begreppet används på lite olika sätt i den marxistiska litteraturen, jag utgår här från Søren Maus definition (sida 202 och framåt i avhandlingen Mute Compulsion) Subsumtionen delas ofta in i en formell och en reell sfär. Formell subsumtion innebär helt enkelt att en aktivitet utförs först och främst för att tjäna pengar och tillgodose en marknad, men där det förhållandet inte ändrat formen på själva aktiviteten. Ett internet-forum för högtalarnördar som börjar kräva en liten summa pengar per månad för att hänga där genomgår en formell subsumtion i det att man börjar sälja en vara (medlemskapet), men fortsätter i allt väsentligt att fungera likadant som tidigare när det var gratis.
Subsumtionen blir reell först när marknadsutbytet får aktiviteten att helt ändra form, för att passa kapitalismen bättre. Företag som Spotify och Facebook representerar en reell subsumtion av internet, där målet är att finkalibrera plattformen i syfte att maximera mängden värde som kan utvinnas ur varje enskild interaktion på plattformen. Det är något radikalt annorlunda än hur ett forum med en avgift fungerar.
Hur motstår man subsumtionen?
Att jag tar upp begreppet subsumtion beror inte (bara) på att det är en spännande tankeövning för marxistiskt överintresserade personer. Jag tror att det är ett relevant begrepp att diskutera i debatten om hur ett socialistiskt internet skulle kunna se ut, genom att synliggöra behovet av strukturer som inte enkelt kan tas över eller kopieras och drivas som företag. Det behövs inbyggda hinder för kapitalets logik.
I boken Platform Socialism (som diskuterats i ett tidigare poddavsnitt) argumenterar James Muldoon för byggandet av icke-kapitalistiska plattformar, som en sorts motmakt mot den plattformskapitalism som dominerar dagens internet. Men går det över huvud taget att bygga centraliserade plattformar som samtidigt är motståndskraftiga mot subsumtionen, när de nätverkseffekter som ligger i plattformens ”natur” verkar lämpa sig så väl för extrahering av data och/eller vinst? Om inte, vilka alternativ finns det till den centraliserade plattformsmodellen? Och hur hänger den speciella form av subsumtion som kännetecknar plattformskapitalismen ihop med gigekonomins exploaterande villkor och gigifieringen av arbetsmarknaden?
Jacob