I en uppmärksammad artikel i Financial Times tar Sarah O’Connor farväl av “tjänarekonomin”. Bakgrunden är investerarnas flykt under det senaste året från gigföretag som erbjuder superbilliga, supersnabba leveranstjänster (se mitt tidigare blogginlägg om Kavall för ett svenskt exempel).
Orsaken till att tjänarekonomins framväxt placerar O’Connor dels i närvaron av en arbetarklass utan arbete, vars enda alternativ för att överleva är att ta tidsbegränsade, lågavlönade gig. Men i ännu högre grad lägger hon ansvaret på tendensen bland investerare att stå bakom kraftiga subventioner av de priser som gigföretagen erbjuder på konsumentsidan.
Det är tack vare den här typen av subventioner som det blivit möjligt för gigbolagen att erbjuda priser till kunden som är lägre än den faktiska kostnaden för att producera tjänsten (det vill säga en ren förlustaffär). En analys utförd 2015 visade till exempel att Ubers kunder bara betalade 41 % av det egentliga priset för en resa, medan investerare stod för resten. Den resa Ubers själva lyft fram som exempel, där kunden reser mellan Stockholm Centralstation till Täby till ett pris av 280 kronor, har alltså en verklig kostnad på 700 kronor där mellanskillnaden hittills betalats av investerare.
Modellen är så pass vanlig inom gigekonomin att det skulle vara förvånande om det finns något gigbolag över huvud taget som får ekonomin att gå runt helt utan subventioner. Bakom beslutet att subventionera priserna ligger förhoppningar om att en snabb expansion ska leda till en monopolposition, vilket på sikt kommer vända förlustaffären till en guldgruva för investerarna.
Men under det senaste året har investerare i allt högre grad dragit sig ur gigföretagen. Som orsak till investerarflykten lyfter O’Connor fram ett kluster av höga räntor, låg arbetslöshet, stigande bränslepriser och olika länders ansatser till att reglera gigekonomin. Samtidigt innebär den stigande inflationen att kunderna håller hårdare i plånboken. När ett paket spaghetti kostar dubbelt så mycket som för ett halvår sen så promenerar många hellre fem minuter till apoteket än betalar ett bud för att leverera ett paket Ipren (oavsett hur subventionerad tjänsten är).
Om gigbolagen tvingas höja priserna för att gå runt så är det troligtvis dödsstöten för den tjänarekonomi som O’Connor beskriver, och den nuvarande krisen kommer utan tvekan leda till döden för många appföretag av typen ”den tokiga nya tjänsten du inte visste att du behövde!” Men innebär det slutet på gigekonomin i stort? Jag är skeptisk.
Att inflationen minskar konsumenternas ekonomiska svängrum är visserligen ett stort problem för dagens gigbolag, men det kommer också innebära att företag utanför dagens gigekonomi blir än mer måna om att hålla även sina priser nere. Den säkraste metoden för att göra det är att minska utgifterna, vilket inom tjänstesektorn ofta kan översättas direkt till att hålla lönenivåerna nere.
Den gigifierade leveranssektorn har under de senaste tio åren utgjort en slags testbädd för nya metoder att göra just det. Algoritmisk arbetsledning, strukturell överrekrytering och falska egenanställningar är inte nödvändigtvis unika drag för jobb inom ”tjänarekonomin”, utan kan appliceras på många olika typer av arbete – inte minst jobb kommer fortsätta existera oavsett hur ekonomin ser ut, eftersom det finns en naturlig efterfrågan för dem även utan massiva prissubventioner (till skillnad från tiominutersleveranser av snacks).
Under de kommande åren kommer allt fler branscher helt eller delvis gigifieras, när företag konkurrerar om att erbjuda sina tjänster till lägst pris. Det kommer innebära att de drag som kännetecknar gigekonomin blir en del av vardagen inom ännu fler branscher än i dag, men också att kampen mot gigifieringen av arbetsmarknaden sprids till ännu fler branscher.
Den “tjänarekonomi” som vuxit fram under de senaste åren verkar vara på väg ut – åtminstone för tillfället. Men snarare än att leda till gigekonomins död riskerar den nuvarande krisen att innebära en sammansmältning av gigekonomin och den “reguljära” ekonomin, där gigarbete blir allt svårare att skilja från arbete i allmänhet, och där allt fler av oss blir gigarbetare.
Jacob