Anton från Gigwatch reste till Köpenhamn under julhelgen. Där passade han på att träffa Rasmus Emil Hjorth, matbud och fackligt aktiv i 3F. Första gången de träffades var i Bryssel, vid anti-uberiseringsmötet 2021. Det blev en uppföljning om organiseringen av matbud i Köpenhamn och om direktivet som snart ska börja implementeras i Europas länder.
Hej Rasmus, berätta: Hur kom det sig att du blev cykelbud och aktivist egentligen?
Jag har varit aktiv på vänsterkanten länge, som medlem av SUF, Socialistisk Ungdomsfront, en ungdomsorganisation knuten till Enhedslisten (Vänsterpartiets röd-gröna systerparti i Danmark). Under början av coronapandemin hade jag ett jobb på ett test-center. De fick betalt per bomullspinne i näsborre och det hela sköttes väldigt tayloristiskt.
Jag reagerade på att vi knappt hade toalett-raster och började prata med kollegorna om saken. När jag bad att få prata med en chef om saken hade jag plötsligt inga fler pass… Jag var tvungen att hitta ett nytt jobb snabbt, och det blev som matbud. Först på Just Eat och sen på Wolt. Där var jag bland annat med och organiserade en strejk. I oktober i år gav de mig sparken, eller jag blev “deaktiverad”, som det heter. Nu jobbar jag på Just Eat igen, och så pluggar jag historia på Köpenhamns Universitet.
Vad har fackföreningarna egentligen uppnått, när det kommer till plattformsekonomin?
Plattformsarbete har ju presenterats som “du är din egen chef”, men om man ser bortom all marknadsföring så är det digitalt lösarbete. Det finns ett antal uppenbara brister: Att man inte är säker på att man får arbeta tillräckligt många timmar; Att det inte finns någon olycksfallsförsäkring. Vårt krav har varit att arbetet ska erkännas för att vara ett arbete, och inte bara ett extrajobb. När man jobbar ska man ha en riktig lön. Man ska kunna teckna ett hyreskontrakt eller ta ett lån i banken. Vi vill ha stabilitet.
En del av buden jobbar 15-16 timmar, 7 dagar i veckan. Deras löner måste höjas och arbetstid sänkas. Deras tillvaro slås i spillror, och om detta breder ut sig, så kommer samhället slås i spillror. Vi matbud som har organiserat oss försöker att vara ett sammanhållande kitt. Vi är självorganiserande i bland annat Wolt Workers Group och så samarbetar vi med fackföreningen 3F. Vår vision är att skapa demokratiskt medbestämmande på ställen där det inte finns.
Vilka har varit era största segrar?
När man säger seger så brukar man ju mena något som man har uppnått, något slutgiltigt. Det är svårt att peka på något sådant. Det fackliga arbetet är som en cykel i rörelse. När man har tagit sig upp för en backe väntar en ny framför en. För mig handlar det inte bara om att vi haft en strejk eller fått ett beslut från myndigheterna. Det som är stort för mig är när mina kollegor själva har lyckats lyfta sin kamp. För mig är den viktigaste kampen och segern på en “andlig” nivå – de kan känna gemenskap.
Trots att vi kommer från olika länder, så finns det något som förenar oss. Vi litar på varandra. Så den största segern det är när man skapar en solidaritetskänsla. Det kan till exempel vara när man kämpar för att en sparkad kollega ska få jobbet tillbaka. När kollektivet och lokalbefolkningen lyckas skapa tillräckligt mycket rabalder. Då handlar det ju om att buden själva riskerar något. Som när vår kollega hade brutit armen och vi pressade på för att få en olycksfallsförsäkring – vilket vi fick till slut.
Kollektivavtalet som Just Eat har undertecknat, är det ingen seger?
Det är klart att det är ett framsteg. Just Eat har skrivit under ett branschavtal. Snart ska vi in i vår första förhandling av det kollektivavtalet och då kommer det att handla om rätten till ens arbetstimmar – om man jobbar heltid så ska man ha heltidslön.
Företaget måste ta budens säkerhet på allvar. Vi har bland annat haft en den cykelstölder i Köpenhamn, där ligor tvingade buden att lämna ifrån sig sina elcyklar under knivhot. Sen är det fortfarande många restauranger som behandlar buden respektlöst och inte låter dem använda toaletterna. Vi behöver en vettig lokal där vi kan känna oss säkra.
Tycker du att kollektivavtalet ett bra redskap?
Just Eat är en del av Takeaway.com en internationell franchise som sätter internationella standarder för sina företag. Dem vill de inte avvika från. Konkurrenshänsyn väger tungt och man anställer hellre nya bud än att ta hand om dem man har.
Vad tror du att EU:s plattformsdirektiv kommer att innebära?
Jag har svårt att besvara den frågan utan att bli teoretisk. Direktivet ska ju implementeras av medlemsländerna och det berör ju 35 miljoner som arbetar på det här sättet i EU. Det vill säga att de arbetar, men de förnekas de sociala rättigheter som vi förknippar med arbete. Det handlar inte i första hand om arbetsmarknaden, det handlar om demokrati. Plattformsföretagen är multinationella på ett gränslöst sätt. De bryr sig inte om nationell lagstiftning. Den bryter de mot utan att blinka.
Vad säger facket då?
Vi i facket ska snart träffa de politiska sekreterarna från partierna i Folketinget. Tyvärr är plattformsdirektivet inte så högt upp på deras prioriteringslista. Trots att de ska implementera plattformsdirektivet, så nämnde de det inte ens i regeringsförklaringen. Förslaget ska färdigbehandlas om 2-3 år. Vad hinner hända med ett företag som Wolt på 2-3 år? Vi ser redan nu hur plattformsekonomin normaliseras.
Tycker du att det är meningsfullt med internationellt samarbete när det gäller organisering av matbud?
Företagen är ju internationella, och tittar man historiskt så har facket haft många internationella kopplingar. Jag har varit runt mycket i Europa och träffat Just Eat-bud i många olika länder. När Wolt “deaktiverade” mig så kom det solidaritetshälsningar från både Tyskland, Polen, Schweiz och England. Det var fett!
Har ni någon kontakt med buden i Sverige?
Vi har nog bättre kontakt med Foodorabuden i Norge än med svenskarna. Det förvånar mig att vi inte har bättre kontakt. Det är väl det gamla vanliga, att Danmark har ett lillebrorskomplex och att svenskarna är ointresserade av oss.