GigWatchs nya rapport undersöker gigekonomin och hur den påverkar samhället. Vilka faktorer ligger egentligen bakom gigekonomins framväxt? Och är gigekonomin ett nytt fenomen eller bara en upprepning av historien? I rapportens andra kapitel undersöker vi detta.
Under GigWatchs releasevecka lyfter vi ett kapitel ur vår nysläppta rapport varje dag. Hela rapporten går att läsa online eller beställa i fysisk form här.
Är gigekonomin något nytt eller gammalt?
Både gigekonomins förespråkare och dess kritiker talar gärna om gigekonomin som en radikal brytning med tidigare rådande ordning.
Av förespråkarna talas den om som något helt nytt — en “delningsekonomi” som inte lyder under vanliga kapitalistiska lagar, utan bygger på frivillighet. Kritikerna talar istället om en återgång till 1800-talet, som om de exploaterande arbetsmodeller som kännetecknar gigekonomin varit helt frånvarande från det senaste århundradets kapitalism, för att plötsligt dyka upp igen ur tomma intet.
Ofta varnas det för att gigekonomin är “slutet för de trygga jobben”. Utgångspunkten är då det som kallas standardanställningar: heltidsarbete med fasta arbetstider och fast anställning. Under efterkrigstiden och industrikapitalismens glansdagar standardiserades denna anställningsform efter åratal av facklig kamp. I många länder var standardanställningarna även kopplade till sociala trygghetssystem och innebar tillgång till arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, pension och föräldrapenning.
Men den största delen av världens arbetande befolkning har aldrig varit inkluderade i standardanställningar och välfärdskontrakt. Standard-anställningarna var ofta reserverade för den vita industriarbetarmannen, och möjliggjordes av kvinnors obetalda hushålls- och omsorgsarbete. Standard-anställningarna var långt ifrån universella och efterkrigstiden var på många sätt en unik period. Snarare har tillfälligt och ackordsbaserat arbete varit normaltillståndet under kapitalismen. Mycket av det som kännetecknar gigarbete har alltså en längre historia:
Daglöneri
Ackordsarbete och daglöneri har varit mycket vanligt förekommande inom varvs- och hamnindustrin, och användes för att förmå arbetare att självmant intensifiera det egna arbetet.
Falska egenanställningar
Att företag undviker att anställa sin personal och istället anlitar arbetare som “egenföretagare” har varit vanligt inom branscher som skogsbruk, bygg, städ och hushållsnära tjänster. Drivkraften för arbetsköparen är då att undvika ansvar och minska sina kostnader. Ofta är det tidigare anställda som tvingas in i egenföretagande och anlitas av sina före detta arbetsköpare. Ett äldre svenskt exempel är stenhuggare som under mellankrigstiden gick från att vara anställda till att bli anlitade som “företagare”.
Outsourcing
Användningen av underleverantörer, utkontraktering och utlokalisering av arbetskraft har varit en ständigt närvarande strategi för arbetsköpare som vill minska kostnaden för såväl arbetskraft som fasta kapitalkostnader. Städning, kundservice och underhållsarbete är exempel på arbeten som ofta blivit utkontrakterade sedan 1980-talet. Att få arbetarna att själva äga vissa arbetsverktyg är ytterligare ett sätt för arbetsköpare att minska kapitalkostnaderna. Ett historiskt exempel är förläggarsystemet som var vanligt inom textilindustrin under andra halvan av 1800-talet. Det innebar att arbetsköparen stod för material, men att arbetarna ägde vissa verktyg och utförde arbetet i hemmet. I Indien har denna typ av hembaserat arbete blivit vanligt inom textilindustrin på senare år. Ofta säljs det in som “positivt för kvinnor” eftersom det blir lättare att kombinera med ansvar för obetalt hushålls- och omsorgsarbete.
Dessa sätt att organisera arbete har varit på uppgång de senaste decennierna och gigekonomin är i hög grad ett barn av sin tid. Den kan inte begripas oberoende av andra starka tendenser inom ekonomin och i samhället.
Bakgrund till gigekonomin
En central drivkraft bakom gigifieringen är de förändringar som skett i ekonomin sedan 1970-talet. Då började år av långvarig ekonomisk nedgång och stagnation resultera i kedjeeffekter: avmattad teknologisk utveckling, stigande arbetslöshet och en växande tjänstesektor. I en tjänsteekonomi med hög arbetslöshet och låg tillväxt blir dumpning av löner och villkor en central strategi bland arbetsköpare för att sänka priserna och skapa efterfrågan. Med få nya jobb i sikte har arbetare sällan något annat val än att acceptera stagnerande löner och dåliga arbetsvillkor.
Gigifieringen av arbetsmarknaden hade samtidigt inte varit möjlig utan de senaste årtiondenas uppluckring av arbetsrätten och nedmontering av välfärden. De här politiska besluten kommer inte ur tomma intet. Ofta är de ett direkt svar på den ekonomiska stagnationen, där arbetsköpare med uppbackning från politiskt håll försökt dämpa den sjunkande lönsamheten på arbetarnas bekostnad. När jobb inte längre skapas genom tillväxt vänder sig politikerna till plan B för att få ner arbetslösheten: att producera en klass människor vars desperation efter en inkomst är så stark att de är beredda att ta vilket jobb som helst. Då kommer de nya jobben och branscherna snart därefter.
Slutligen är gigifieringen av arbetsmarknaden omöjlig att förstå utan att också se till digitaliseringen. Gigföretagens affärssmodeller bygger dock sällan på egna digitala utvecklingar utan på att dra nytta av en befintlig infrastruktur i form av internetuppkopplade mobiltelefoner. Existensen av en sådan infrastruktur är en förutsättning för att gigföretagen ska kunna sprida sina plattformar, där prekärt arbete förmedlas och kontrolleras genom algoritmiskt management.
Ett annat viktigt särdrag hos gigplattformarna är deras inbyggda monopoltendens som gör att marknaden snabbt domineras av en eller ett fåtal stora aktörer. Det är i skärningspunkten mellan dessa tre starka tendenser som framväxten av dagens gigekonomi blir synlig. Här anas också risken för en framtida gigifiering av allt större delar av tjänstesektorn och arbetsmarknaden i stort. Vi kommer i det följande kapitlet gå igenom dessa tendenser en och en, för att visa hur de tillsammans möjliggjort gigekonomins framväxt.
Algoritmiskt management:
en typ av automatiserad arbetsledning där omfattande datainsamling möjliggör såväl schemaläggning som kontroll av arbetet utan någon större mänsklig inblandning.
Läs vidare på nästa sida: