Nyliberal avreglering
Arbete i den flexibla kapitalismen
Under de senaste årtiondenas kapitalism har flexibilitet i arbetsprocessen blivit allt viktigare för att skapa vinst. För att uppnå detta har staten och kapitalet gemensamt attackerat den organiserade arbetarklassen. Genom olika nyliberala reformer har staten bidragit till att skifta maktbalansen till arbetsköparnas fördel. Arbetsrätten har försvagats och företag har fått ökade möjligheter att fritt öka eller minska arbetsstyrkan, ofta utan att arbetare haft rätt till insyn i besluten eller möjlighet att överklaga. Med nya anställningsformer som nolltimmarskontrakt, minijobb och fakturaanställningar i ryggen är arbetsköpare fria att använda arbetskraft on demand.
Arbetsköpares ökande krav på flexibilitet och precisionsbemanning går ut på att förflytta så mycket risk som möjligt från företaget till arbetarna. Bland annat strävar många företag efter att undvika att betala för någon “dötid” på arbetet, exempelvis tiden då en taxichaufför inväntar ett nytt uppdrag. Under dimridån flexibilitet ställer arbetsköpare krav på att arbetare ska var ständigt tillgängliga för arbete, vilket gör att arbetet allt mer inkräktar på resten av livet. När arbetet intensifieras men löneökningar uteblir leder det till en situation av ökad exploatering och utsugande. Många vittnar om att arbetstakten ökar. Andra får sina tjänster hyvlade trots att arbetsbördan är densamma.
Användning av underleverantörer och bemanningsföretag är en viktig företagsstrategi i den flexibla kapitalismen. Detta beror delvis på att företag mer och mer drivs av att göra utdelningar till aktieägare, vilket skapar incitament för företag att minimera sina tillgångar. Makten över olika marknader koncentreras ofta till några få större koncerner. Dessa företag är sällan en sammanhållen enhet, utan liknar snarare en rysk docka. De består av flera olika lager av underleverantörer, vilket gör det svårare att driva krav mot den egentliga arbetsköparen. Lagren av underleverantörer gör det enklare att utnyttja arbetare i halvinformella anställningsformer. Särskilt migranter utan permanenta uppehållstillstånd riskerar att exploateras hårt i sektorer som leveranser, städ och bygg.
Andelen egenanställda och egenföretagare ökar. Samtidigt blir individuell lönesättning och betalningsmodeller som provision eller ackord vanligare. På en och samma arbetsplats har arbetare olika arbetsköpare, olika typer av kontrakt och olika lön. Det finns alltså en utveckling mot individualisering på arbetsmarknaden, vilket spelar arbetsköparna rätt i händerna eftersom det kan försvåra kollektiv organisering.
Avreglering av arbetsmarknaden i Sverige
Maktförskjutningen till fördel för arbetsköparsidan har pågått under en längre tid i Sverige, samtidigt som facken både tappat medlemmar och blivit mindre stridbara. Den så kallade svenska modellen baseras på en, med internationella mått, hög facklig anslutning (ca 70 %). Dessutom har den hög täckningsgrad av kollektivavtal (ca 90 %) och reglering av löner genom kollektivavtalen. Trots det har motståndskraften varit låg mot växande klassklyftor, omfördelning uppåt och koncentration av rikedom. Förekomsten av kollektivavtal säger allt mindre om vilket skydd som faktiskt finns för anställda — exempelvis är det vanligt att försämringar av anställningsskyddet finns med i bransch- eller lokala avtal.
Avreglering av arbetsmarknaden har gått långsammare i Sverige än i många andra länder. Här tog den fart på allvar i samband med 1990-talskrisen. Sedan dess har liberaliseringen av den svenska arbetsmarknaden varit snabb och mycket aggressiv, parallellt pågående med nedmonteringen av välfärden. En rad förändringar på den svenska arbetsmarknaden har möjliggjort gigföretagens framväxt. Här nedan följer några av de viktigaste:
Underminerat anställningsskydd
I Sverige finns få lagar som reglerar arbetsmarknaden. Det är istället uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter, fackförbund och arbetsköparorganisationer som står för regleringen. LAS, lagen om anställningsskydd, är en av de viktigaste lagarna. LAS ska vara golvet på arbetsmarknaden och erbjuda ett slags minimiskydd för arbetare. Fram till 1996 behövde arbetsköpare motivera varför tillfälliga anställningar skulle vara nödvändiga för just arbetet i fråga, alternativt att behovet kom av en tillfällig arbetstopp. Men efter att lagstiftningen ändrades år 1996 fanns inte längre några begränsningar för hur stor andel av arbetsstyrkan som fick vara tillfälligt anställda.
Under Alliansregeringen försvagades LAS ytterligare i och med att anställningsformen allmän visstid, eller så kallade behovsanställningar, infördes år 2007. Den här typen av kontrakt används av gigföretag som Fooodra. Det betyder att du som arbetar inte har rätt till ett visst antal timmar: en månad kan du få massor av jobb, för att nästa månad stå utan. Detta leder till osammanhängande arbete, oförutsägbara inkomster och stor osäkerhet för arbetarna i vardagen. Sverige har dessutom jämförelsevis svagt rättsligt skydd för tillfälligt anställda.
Bemanningsföretagen — gigekonomins föregångare
Bemanningsföretag fungerar som underleverantörer av arbetskraft och deras etablering har bidragit till normalisering av att använda arbetskraft on demand. Liksom gigarbetare jobbar bemanningsanställda ofta på timbasis, på tillfälliga kontrakt och med svag koppling till fackförbund. Dörren för bemanningsföretag i sverige öppnades när monopolet på arbetsförmedling avskaffades år 1992. De har sedan dess etablerat sig starkt på den svenska arbetsmarknaden, särskilt i samband med finanskrisen.
År 2019 arbetade totalt 230 000 personer jobbade någon gång för ett bemanningsföretag. Sedan 2009 har denna siffra ökat med nästan 100 000 personer. Gränsen mellan gigföretag och bemanningsföretag är ofta suddig. Ett exempel är Yepstr, som delvis fungerar som ett appbaserat bemanningsföretag. Utöver att erbjuda tjänster till privatpersoner är Yepstr även underleverantör av arbetskraft till företag inom lager och kontor.
Falska egenanställningar och liberalisering av f-skattesystemet
Egenföretagande och entreprenörskap har alltmer kommit att presenteras som en väg ur arbetslöshet. F-skattesystemet infördes 1993 och liberaliserades 2009, genom en reform som sänkte kraven för att starta eget företag. Det blev då möjligt att bli egenföretagare även för den som bara hade en enda uppdragsgivare — och denna kunde till och med vara ens före detta arbetsköpare. Därmed öppnades dörren för företag att säga upp fast anställd personal och återanlita dem i form av egenföretagare. Lagförändringen legitimerade falska egenanställningar och gjorde det enklare för arbetsköpare att slippa undan sociala avgifter och arbetsmiljöansvar.
Sedan 2009 har även fenomenet egenanställningar — även känt som fakturaanställningar — vuxit. Så kallade egenanställningsföretag som Cool Company och Frilans Finans fungerar då som en mellanhand mellan utförare och uppdragsgivare. Dessa företag anställer uppdragstagaren, betalar sociala avgifter och sköter fakturering. Egenanställningsföretagen agerar i en rättslig gråzon med oklart arbetsgivaransvar. Många som enligt arbetsrätten skulle klassas som arbetstagare anlitas i stället genom denna typ av företag. Flera gigföretag i Sverige använder sig av Frilans Finans eller Cool Company.
En mer repressiv arbetslöshetspolitik
Arbetslöshetspolitik är viktigt för att förstå hur arbeten och arbetsvillkor förändras. Situationen för arbetslösa och arbetande är sammanlänkad, och med begrepp som undersysselsatt och deltidsarbetslös i åtanke kan vi konstatera att gränsen mellan arbete och arbetslöshet inte alltid är glasklar. Från och med slutet av 1960-talet började arbetslösheten stiga från efterkrigstidens låga nivåer. Till en början var ökningen mindre i Sverige än internationellt. Men från 90-talet ökade arbetslösheten snabbt för att landa runt 10 %, en nivå som normaliserats idag.
En central del i den socialdemokratiska politiken under efterkrigstiden var målet om full sysselsättning och diskursen om rätt till arbete. Detta tvingade i viss mån företag att konkurrera med bättre villkor för att attrahera arbetskraft. Linjen övergavs runt 1990, till förmån för att fokusera på att hålla inflationen nere. Sedan dess har arbetslöshetspolitiken blivit allt mer repressiv. Här syns en större trend: en övergång från welfare till workfare. Det innebär att trygghetssystem villkoras i allt högre grad, samtidigt som kontroll och disciplinära åtgärder blir viktigare för att tvinga arbetslösa ut i arbete så fort som möjligt. Syftet är att minska kostnaderna för staten. Arbetsförmedlingen har på så sätt gått från att vara en tjänst som förmedlar arbete till att bli ett kontrollorgan av arbetslösa.
Försvagningen av fackförbunden
2007 höjde den dåvarande alliansregeringen avgifterna för a-kassan, vilket gjorde att många inte hade råd att vara kvar och tappade sin inkomstförsäkring. De höjda avgifterna ledde till det största medlemstappet i den moderna fackföreningsrörelsens historia. Särskilt stort var tappet för LO-förbunden, som mellan 2006-2013 tappade sammanlagt 334 000 medlemmar, med störst medlemstapp bland utrikesfödda LO-arbetare. I den privata tjänstesektorn, där många gigföretag ryms, kämpar facken med att behålla fotfästet. Medlemsnivåerna har aldrig hämtat sig sedan 2007, trots att avgifterna för a-kassan har sänkts igen.
Efter 2007 försvagades facken på alla nivåer, även arbetsplatserna. Att den fackliga anslutningsgraden minskat så dramatiskt har stora konsekvenser för regleringen av den svenska arbetsmarknaden och den svenska modellen. I och med fackens minskade närvaro är stora delar av arbetsmarknaden idag i princip helt oreglerad vad gäller lön och andra villkor. Detta gäller särskilt inom lågbetalda servicearbeten och bland bemanningsanställda. Bland de stora facken ligger ofta tonvikten på de som är inkluderade i standardanställningarna. Det finns en föreställning om att stora delar av arbetskraften: migranter, unga, servicearbetare och otryggt anställda, är “svåra att organisera”. Detta återspeglar sig också i vilka strategier för organisering som används.
Villkorade uppehållstillstånd och arbetskraftsinvandring
Högerpartierna och Miljöpartiet drev 2008 igenom en lagförändring som medförde stora ändringar i reglerna för arbetskraftmigration. Arbetsmarknadsprövningen togs bort och det blev fritt för arbetsköparen att avgöra om det fanns ett behov av att använda utländsk arbetskraft – något som tidigare hade skötts av Arbetsförmedlingen. Samtidigt presenterades arbetstillstånd som ett sätt för flyktingar att ta sig till Sverige. Det handlade alltså inte bara om gästarbetare. I den flyktingpolitik som förts sedan flyktingkrisen 2015-2016 har tillfälliga uppehållstillstånd blivit normen, och för att få permanent uppehållstillstånd ställs numera krav på försörjning.
Genom dessa två förändringar har arbetskraftsmigration och flyktingmigration blivit alltmer sammanblandade. Medan arbetskraftsinvandringen öppnats upp har asylrätten försvagats. När det blir allt svårare att få asylstatus tvingas många flyktingar istället förlita sig på korta arbetstillstånd för att få stanna i Sverige och hamnar därmed i en stark beroendeställning till arbetsköparen. Det ställs få krav på arbetsköpare och kollektivavtal följs inte upp. Arbetslivskriminaliteten är utbredd. Även företag med kollektivavtal exploaterar medvetet arbetskraft på ett sätt som systematiskt bryter med avtal och lagar. Den som straffas när lagar och regler inte uppfylls är den arbetande migranten själv, som i värsta fall blir deporterad.
Som migrationspolitiken är utformad idag genomgår migranter perioder där deras juridiska status är oklar och hotet om utvisning närvarande. De personer som lever med någon typ av utvisningshot inkluderar inte bara papperslösa eller de som fått avslag på sin asylansökan. Även studenter vars visum gått ut eller arbetare som kämpar för att uppfylla försörjningskraven för att behålla sitt arbetstillstånd berörs. Gemensamt är att hotet om utvisning gör det lätt att bli exploaterad på arbetsmarknaden.85 Situationen utnyttjas av många företag som använder den för att öka sina vinster på bekostnad av migrantarbetarna. Konkurrensfördelen de uppnår i och med detta pressar sedan andra företag att ta efter.