Hur gigbolagen suger ut våra gemensamma resurser

Häromdagen uppmärksammade en twittrare att Stockholms Ebikes i allt högre grad används av matbud som arbetar för gigföretag. Ebikes är en sorts elcyklar som lanserats av Stockholms stad och kan hyras för en relativt billig peng – ett årskort kostar bara 157 kronor. Att priset kan vara så lågt beror förstås på att projektet är tungt subventionerat med offentliga medel. På så sätt blir Ebikes ännu ett sätt för gigbolagen att, för att citera James Farrar från ADCU på mötet i Husby häromveckan, ta resurser från Stockholm och skicka dem till San Francisco.

Matbudens användande av Ebikes passar nämligen väl in i gigbolagens långa strategi av att låta någon annan bära deras kostnader. Först lät man investerarna bära dem frivilligt, sedan lade man över dem på arbetarna ofrivilligt. Men när investerarna nu drar sig ur gigbolagen, samtidigt som lönerna i gigekonomin sedan länge är sänkta till existensminimum, är bolagen tvungna att hitta ett nytt sätt att hålla sina olönsamma verksamheter flytande. Lösningen stavas det offentliga.

För när matbuden byter från moped till hyrcykel är det i slutet av dagen inte de som tjänar på det, utan gigbolagen. Företag som Uber Eats och Bolt har visserligen alltid betalat ut minimala löner, men de har ändå behövt betala så pass mycket att förarna i allmänhet kan täcka sina kostnader för underhåll, reparationer och bränsle. Inte ens de mest ekonomiskt desperata människorna stannar trots allt kvar på jobb de går back på i slutet av månaden.

Men det lilla ekonomiska utrymme som buden skapar åt sig själva genom övergången till offentligt ägda cyklar kommer sannolikt utnyttjas av gigbolagen för att pressa ner lönerna ytterligare. På så sätt är risken stor att arbetarna i slutändan går plus minus noll på övergången till Ebikes, medan gigbolagen kan knipa åt sig en större bit av kakan.

När gigbolagen suger ut våra gemensamma resurser gör de det ofta med politikernas aktiva godkännande. I vår rapport Plattformarna & politiken från i somras visade vi att de borgerliga partiernas poltik kring gigekonomin kan sammanfattas med koncepten juridisk integrering, ideologisk legitimering och ekonomisk subventionering. Det innebär att de vill göra de gråzoner gigföretagen verkar i formellt lagliga, att de vill normalisera gigarbetet som samhällsfenomen och att de på olika sätt vill avlasta gigföretagen från socialt och ekonomiskt ansvar.

Det mest uppenbara exemplet på det senare är det förslag som lyfts internt inom Centerpartiet på att arbeta för införandet av så kallade gig-lotsar: offentliganställda personer som kan hjälpa gigarbetare kring exempelvis skattefrågor. Vad det innebär i praktiken är att staten går in och tar det personalansvar som gigbolagen vägrar ta, och står för alla kostnader relaterade till det. De övriga borgerliga partierna har liknande idéer om att på olika sätt förenkla för gigbolagen och anpassa lagarna efter deras verksamheter. I stället för att tvinga företagen att ta ansvar rycker staten in för att lösa problemen de orsakat med offentliga medel.

Det är med det här i bakhuvudet vi ska se på gigbolagens redan nu omfattande lobbyverksamhet i Europa. I dag, när allt fler investerare drar sig ur gigbolagen, kan vi räkna med att deras jakt på allierade bland politikerna kommer intensifieras ytterligare. Om de lyckas med sitt projekt återstår att se. Men en sak är säker – även om Bolt och Uber Eats kollapsar imorgon upphör inte kampen mot gigarbetet. Om något riskerar den ekonomiska krisen att innebära att gigekonomin äter sig in i allt fler delar av arbetsmarknaden. Och även där kommer Sveriges gigvänliga partier stå till tjänst den dag det behövs.

Jacob