Från att ursprungligen ha hyllats som ett teknikdrivet under av innovation har gigekonomin på senare tid kritiserats allt hårdare för låga löner, dåliga villkor och undermålig arbetsmiljö. Politiker och opinionsbildare har vädjat till gigföretagen att anpassa sig till den svenska modellen och normerna på den svenska arbetsmarknaden, men till synes förgäves – åratal av förhandlingar mellan Foodora och Transportarbetareförbundet utmynnade våren 2021 i ett ihåligt kollektivavtal som inte ens täckte stora delar av arbetsstyrkan.
I det långa loppet verkar det mer sannolikt att det är arbetsmarknaden som får anpassa sig till gigekonomin. Denna process kallar vi gigifiering – en process där gigekonomin sprider sig till fler och fler arbetsplatser, branscher och ekonomier, och där allt fler arbeten börjar likna gigjobb. På det praktiska planet resulterar en sådan utveckling i en än mer osäker arbetsmarknad, där en ökande mängd människor på daglig basis pendlar mellan sysselsättning och arbetslöshet, där möjligheterna att ställa krav på arbetsgivare minskar drastiskt och där de jobb som finns blir allt sämre.
Vad är gigifiering?
Begreppet gigifiering kan användas på två sätt: å ena sidan kan man tala om att enskilda företag gigifierar sin verksamhet, och å andra sidan om en allmän gigifiering av arbetsmarknaden som helhet. De två ’nivåerna’ av gigifiering är förstås samtidigt sammanlänkade: gigifieringen av enskilda arbetsplatser går inte att förstå separat från en gigifierad arbetsmarknad, och vice versa.
De i dagsläget existerande gigjobben kan delas in i två huvudsakliga kategorier. Det handlar dels om fysiskt arbete som förmedlas genom digitala plattformar, och dels om digitalt arbete som utförs direkt mot plattformen. Några vanliga jobb i den förstnämnda kategorin är bud- och logistikverksamhet, korta bemanningsuppdrag eller hushållsnära tjänster, medan en andra kategorin omfattar arbete med att tagga bilder, göra mindre översättningar eller strukturera data.
Trots de stora skillnaderna mellan att rasta en hund, att leverera en pizza och att översätta en teknisk manual så förenas dessa jobb – när de förmedlas genom en gigplattform – på flera punkter: Den sammanhängande arbetsdagen ersätts av en mängd avgränsade uppdrag. Data om arbetet samlas in av arbetsgivaren och används som ett verktyg för att leda och fördela arbetet. Formella anställningsförhållanden saknas, och den som jobbar förväntas att på egen hand stå för de verktyg som behövs i arbetet – oavsett om det handlar om en smartphone, ett visst datorprogram eller ett fordon.
Att dessa kännetecken återkommer mellan så pass skilda branscher visar tydligt att gigekonomins kännetecken inte är bundna till en viss typ av arbete, utan snarare har potential att appliceras på en mängd olika typer av arbeten – det vill säga, en mängd olika arbeten har potentialen att gigifieras. Huruvida ett företag eller en arbetsplats gigifieras beror inte på slumpen, utan det finns ett antal faktorer som ökar eller minskar risken.
Vilka arbetsplatser gigifieras?
En grundläggande faktor är hur den konkreta arbetsprocessen ser ut och vilka former av maskiner eller verktyg som krävs för att utföra arbetet. Kostnader för telefoner, datorer och fordon kan i allmänhet outsourcas till arbetarna, medan mer specifik, dyr eller tung teknik fortfarande ofta måste tillhandahållas av arbetsgivaren. Den arbetsgivare som håller sig med denna typ av mer platsbunden teknik (exempelvis i tillverkningsindustrin) har svårare att gigifiera sin verksamhet än den som outsourcat alla fysiska verktyg till arbetarna och enbart kontrollerar en digital plattform.
En annan faktor som påverkar risken för gigifiering är hur väl arbetet lämpar sig för algoritmisk management – en typ av automatiserad arbetsledning som möjliggörs genom datainsamling. Målet med denna typ av management är mer eller mindre uttalat att omvandla autonomt arbete, som bygger på arbetarens unika kompetenser och kunskaper, till ett enkelt mottagande och utförande av instruktioner. I praktiken är detta ett sätt att överföra alla specialkunskaper från arbetaren till plattformen och förvandlar honom eller henne till en sorts ”mänsklig robot”, som främst fungerar som ett slags bihang till algoritmen och som är i princip helt utbytbar. Hur pass mottagligt ett arbete är för den typen av omvandling står i förhållande till arbetets karaktär – lagerarbete och kodning är exempel på arbete som är lättare att bryta ner i en serie korta instruktioner än exempelvis vård- och omsorgsarbete (vilket förstås inte hindrar arbetsgivare från att försöka tillämpa liknande metoder där).
Den tredje och kanske mest avgörande faktorn är graden av organisering på arbetsplatsen och möjligheterna till motstånd. På en arbetsplats där arbetarna gemensamt vägrar gå med på gigifierade villkor är utvecklingen dömd att gå långsammare. Samtidigt står denna faktor i direkt koppling till de övriga två; utbytbara arbetare med en låg grad av autonomi i arbetet löper större risk att förlora jobbet om de protesterar mot försämringarna.
Det är värt att påpeka att ingen av de tre kategorierna är satta i sten för en viss arbetsplats. Exempelvis kan arbeten som tidigare haft en hög grad av autonomi förvandlas till arbeten med en låg grad av autonomi. Ett exempel är hur GPS-teknik inom budbranschen gjort den enskilda arbetarens kännedom om de bästa och snabbaste vägarna från punkt A till punkt B till allmänt tillgänglig information. På samma sätt utvecklar arbetsgivare ständigt nya metoder för att bryta ner arbeten som tidigare haft en hög grad av autonomi i en mängd små mätbara delmoment. Båda dessa faktorer påverkar i sin tur arbetarnas möjligheter till motstånd mot gigifiering.
Varför gigifieras arbetsmarknaden?
Vi har förklarat hur gigifieringen av ett företag går till, men vi har fortfarande inte gett en förklaring till varför den sker. Som fenomen kan gigifieringen inte heller begripas som oberoende av andra tendenser på arbetsmarknaden och i samhället. Det rör sig snarare om en sammansmältning av flera långvariga tendenser; teknologiska (i form av digitalisering), ideologiska (i form av nyliberal arbetsmarknadspolitik) och makroekonomiska (i form av långvarig stagnation).
En central beståndsdel av gigifieringen är den långvariga stagnation som drabbat ekonomin sedan 1970-talet. Historikern Robert Brenner placerar stagnationens orsak i industriell överkapacitet och fallande lönsamhet, från vilket en lång rad kedjeeffekter följt; avmattad teknologisk utveckling, stigande arbetslöshet och en växande tjänstesektor är bara ett axplock av stagnationens effekter. Konsekvenserna för arbetsmarknaden är digra. I en tjänsteekonomi med hög arbetslöshet och låg tillväxt blir konkurrensen mellan företag ofta en tävling i vem som kan exploatera sin arbetskraft hårdast, och dumpning av löner och villkor ersätter teknisk innovation som central strategi. För att exemplifiera: priset en kund är beredd att betala för att få en pizza levererad har en tydlig övre gräns – och detta pris ligger ofta långt under vad som utgör en skälig betalning för uppdraget. Med få nya jobb i sikte har arbetarna dock sällan något annat val än passiv acceptans av de dåliga villkoren; en studie från 2021 fastslår att den i särklass mest avgörande anledningen till att börja arbeta inom gigekonomin är att man inte hittar något annat jobb.
Den dumpning av villkor som kännetecknar en gigifierad arbetsmarknad hade inte kunnat vara möjlig utan en annan central tendens i samhället, nämligen den nyliberala ideologi som präglat de senaste årtiondenas uppluckring av arbetsrätten och nedmontering av välfärden. Ett svenskt exempel är förändringarna i lagen om anställningsskydd, där inledningsvis hårda regler kring osäkra anställningar gradvis lättats på till arbetsgivarnas fördel. Dessa politiska beslut kommer inte ur tomma intet: ofta är de ett direkt svar på den ekonomiska stagnationen, där arbetsgivare med uppbackning från politiskt håll försökt dämpa den sjunkande lönsamheten på arbetarnas bekostnad. När jobb inte längre skapas genom tillväxt vänder sig politikerna till plan B för att få ner arbetslösheten: att producera en klass människor vars desperation efter en inkomst är så stark att de är beredda att ta vilket jobb som helst. Då kommer de nya jobben och branscherna snart därefter.
Slutligen är gigifieringen av arbetsmarknaden omöjlig att förstå avskilt från den digitala teknologins utveckling. Visserligen är gigekonomin i sig själv sällan en särskilt innovativ bransch, men den drar för sin existens nytta av ett redan befintligt nät av smartphones och snabba uppkopplingar. Till detta nätverk kopplar gigföretagen en plattform, som dels möjliggör en ökad flexibilisering av arbetet, där uppdrag tilldelas on demand, och dels ger arbetsgivaren möjlighet att samla in olika former av data för användning i algoritmisk management. Ett annat viktigt särdrag hos gigplattformarna är deras inbyggda monopoltendens, som grundar sig i nätverkseffekter och innebär att marknaden snabbt domineras av en eller ett fåtal stora aktörer.
Slutsatser
I skärningspunkten mellan dessa tre tendenser – ekonomisk stagnation, nyliberala policys och teknologisk utveckling – ser vi i dag framväxten av en gigifierad arbetsmarknad, där hårt exploaterad arbetskraft lämnas utan andra val än att söka sig till de monopolistiska plattformarna för arbete och där arbetsgivare genom konkurrensen hetsar varandra att gigifiera sin verksamhet ytterligare.
Gigifieringen av arbetsmarknaden är en utveckling som inte på något sätt begränsar sig till de cykelbud som blivit gigekonomins mest synliga representanter. Snarare berörs en bred uppsättning yrkeskategorier, oavsett hur mycket dessa skiljer sig i fråga om det konkreta arbetets innehåll. Vi ser redan i dag hur allt fler hushållsnära tjänster som barnvakts- och städjobb sker på gigbasis, och hur vikariepooler i skola och omsorg allt högre grad verkar under gigliknande villkor. Samtidigt ökar detaljstyrningen och datainsamlingen i olika välfärdsyrken – vilket öppnar upp för algoritmisk management även inom dessa branscher – medan arbetsgivare i coronapandemins spår inser att en fast arbetsplats är något som kan rationaliseras bort till förmån för digitala plattformar.
Gigifieringen kanske drabbar dig nästa vecka, om en månad eller om tio år. Jobbar du under osäkra villkor är det sannolikt att ditt jobb redan har många gigliknande aspekter, och att du i någon mån redan arbetar i en gigifierad situation. Det kan handla om krav från chefen på att du använder din egen mobil i arbetet, att du tvingas arbeta som egenanställd trots att du har en tydlig verklig arbetsgivare eller att din arbetsgivare använder olika former av datainsamling för att öka kontrollen över arbetet.
Oavsett hur gigifieringen tar sig uttryck från fall till fall, från arbetsplats till arbetsplats, så måste den kopplas till mer omfattande förändringar i samhället. Tillåts dessa tendenser löpa på i nuvarande riktning så tyder allt på att gigekonomin oavsett politikernas vädjanden om anpassning inte bara är här för att stanna, utan för att växa – för att slutligen smälta ihop med ekonomin i stort. Det är en utveckling som angår alla oss som arbetar.
Denna text är ett utdrag ur en mer omfattande text om gigifiering som kommer att publiceras senare under sommaren.